Det kan ha gått bra, det kan ha gått mindre bra... Jag vet inte! Vi får se om 20 dagar. Har iaf

hunnit vart lite ledig & det är några dagar kvar. Känns skönt faktiskt. Har inte så mycket planerat

känns väldigt konstigt att inte (!!) ha något bokat. Men det är väl meningen att man skall ta det

lite lungt ibland också. Nej nu läggdags, ska upp 06.00 imorgon och ta en promenad med Madde.

Jag har blivit bättre, jag anstränger mig varje dag för att göra dagen bra, för att visa att jag tycker

om dem som är runt omkring mig, jag försöker göra folk glada. Jag försöker att ta upp problem när

de kommer och inte hålla dem kvar inom mig. M vet hur jag vart, hon har stött på det mest. Men

det som glädjer mig är att hon hjälper mig, säger va jag gör för fel, berömmer mig när hon ser hur bra

jag faktiskt blivit. Men det går inte på en dag att förändra sig, inte heller på en månad. Att jag sedan

blir sjuk på det gör mig heller inte mer energirik. Men jag har alltid försökt. Försökt vara glad oavsett

det som hänt de senaste två månaderna i mitt liv. Om du inte är villig att se den förändring jag gjort

vet jag faktiskt inte vad mer jag kan göra. Jag trodde bara att de jag jobbat på, skulle bli sett av dig med.

Att jag faktiskt visat för dig, av hela mitt hjärta att jag lagt ner mig själ på att bli bättre. Men av vilken, nytta?

Ska inte fastna här förlänge eftersom böckerna ropar på mig, måste fortsätta plugga det vill säga!

Det gör förbaskat ont vissa dagar men vad ska jag göra. Alla gör sina misstag och så även jag.

Det är först efter man märker hur otroligt ont det gör. Jag vet att jag borde

skärpa mig, ta mig i kragen och blicka framåt. Men det är småsaker som får mig att falla

tillbaka. Små saker som egentligen man inte ens tänker på, men det är när det blir förändring

som de märks, och det gör ont. Riktigt ont! Ibland önskar jag att bara kunde ta det med en

klackspark och vara glad över det jag fått vara med om. Men det är inte så lätt alla gånger.

Sanningen är väl den att jag måste inse att det är mitt eget misstag som jag får leva med.

Ibland känns livet som ett slag i magen, man försöker resa sig upp men smärtan hindrar än.

De är dagarna som dessa som allt bara är svart, vill bara lägga mig under täcket och inte känna något...

Ikväll efter jobbet blir det att fara in till stan och träffa världens bästa syster igen, har saknat dig din lilla plutt. Vi ska gå på bio och sen ska jag väl hem, eftersom jag har föreläsning imorgon bitti.

Älskar att min motivation har börjat bra denna höst. Känner mig riktigt taggad och tror att det kommer bli en riktigt bar träningshöst. Ska se till att det blir det i alla fall, har vart ett riktigt bra träningsår hittills. Nu gäller det bara att klara mina mål innan januari 2012. Vi får se om jag klara det eller inte, men jag måste verkligen ligga i.. Det ska tamifan i mig gå.

Igår var jag och klippte mig hos Madde, vart riktigt nöjd. Klippte av mig håret så nu är det axellångt ungefär.

Var riktigt skönt att bli av med det, väldigt slitet från Grekland. Sen fixa Madde mina ögonbryn också, färga och hade sig. Så nu känner jag mig som en ny människa.

Skolan har dragit igång igen, skönt. Fast det kommer nog bli en tuff kurs. Man är inte riktigt med i huvudet än känner jag. Riktigt trött efter att bara haft en förmiddags föreläsning, så jag hoppas att det släpper snart och att man kommer in i rutinerna igen. Åkte till Ikea efter skolan med mammut, handla lite små prylar till köket + en stavmixer på media market. Så ikväll efter boxningen blir det banan-smoothie eller mango-smoothie, namnam!

Ska lägga mig och vila en stund nu, är trött i både kropp & knopp..

Just nu. Exakt just nu känner jag sån lycka till livet och sån jäkla tacksamhet till er. Vet ni vilka människor som fått mig att känna så? Jag ska berätta. De är mina absolut bästa vänner. Jag kan erkänna att jag inte alltid vart den bästa vännen, jag kan även erkänna att jag inte vart perfekt och är det fortfarande inte. Det har ingen utav oss vart, men det är dagar som dessa som får mig att inse hur jäkla mycket ni betyder för mig. Utan er skulle jag vara som ett tomt skal, det skulle kännas konstigt att vara utan er. Ni är som stjärnor på himlen, ni finns alltid där. Ni har fått mig att inse hur mycket livet betyder och hur mycket ni gör i min varadag.

Idag när jag satt i bilen, fick jag en sån himla tankeställare. Varför ska jag gå och vara ledsen över det jag inte har när jag sitter breve en utav de bästa vännerna i hela universium? Varför ska jag sitta där och tänka, ha ångest och ångra något jag redan gjort. Jag har två fantastiska vänner som varje dag får mig att le, som får mig att känna mig som den person jag vill vara och får mig att vara den vän som de är mot mig. Jag är evigt tacksam att jag har er tjejer. Det kommer aldrig gå att förklara hur sjukt mycket jag älskar er.

De har hänt mycket i ens liv, inte alltid så rolig. Ibland kan framtiden skrämma mig, eftersom man inte har en aning om hur morgondagen ser ut. Men en tanke som får mig att le om och om igen & som får mig att känna mig trygg. Är att jag vet att ni alltid kommer finnas med mig under hela resan, vi kommer att hoppa över broar, simma över hav och kastas oss ner för stup, fast tillsammans och att jag kommer alltid finnas för er, föralltid.

Tack för att ni finns Elin och Sofia.
<3