Cyklade nyss hem från Carl, han cyklade med mig en bit hem mycket snällt gjort utav dig. När jag cyklade och kände hur det blåste lite smått mot mitt ansikte, värmen mot benen och en himmel som höll på att bli mörk blev jag påmind om en del saker, saker som har vart mitt liv. Som är mitt liv men inte på samma sätt och det kan vara rätt smärtsamt att se...
Ibland tycker jag verkligen mitt liv känns som en berg och dalbana. Just nu går det så fort allt går så himla fort, de känns som jag är påväg ner från frittfall eller något i den stilen. Man vet att man faller men man kan inte göra nåt åt saken, man vet att det går fort men man kan inte bromsa de och gå tillbaka, så känns det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt just nu känns det inte alls bra..

Det känns som det var igår jag sa hejdå i hallen med tårarna i ögonen till Therese. Jag satt mig på cykeln med en klump i magen om tänkte om jag verkligen fattade rätt beslut. De känns verkligen som det var nyss som vi satt på den där bänken vi skanzsjön. Jag vill inte tänka på det nu, för jag vet att det vart fel beslut. Felet jag gjorde går inte att ändra på nu, men det gör ont och jag vet inte vad jag tänkte med och hur det kan göra så ont. Ett år sen.  

Vet inte om de har vart ett bra år, ett jäkligt konstigt år. Det har hänt så mycket, så konstiga saker. Jag har vart en idiot, jag har lärt mig av mina misstag, jag har gråtit, jag har skrattat och gråtit ännu mer. Jag har ångrat och jag har tvivlat, jag har hoppats och trott, jag har gjort mycket. Men är en sak som är säker, jag är inte den jag var. Jag har lärt mig själv att livet kan vara hårt, jag har mognat och jag har lärt mig av mina egna misstag. (alldeles förstora och alldeles för betydande misstag, tyvärr.)

/ Isabella.