Jag vill att klockan ska vara tillräckligt mycket nu, jag vill att det ska vara ljust ute. Jag vill springa! Jag vill ha musik i öronen, glömma allt. Sluta tänka och bara springa. Blunda och sedan känns känslan av lycka. Den känns långt bort. Det var som att vända på en hand. Orken finns inte, motivationen finns inte. Men glöden till att träna finna. Det känns som det är det som får mig att le. Får mig att känna mig som något. Imorgon ska jag ut och springa. Ska springa tills jag inte orkar ta ett steg.

När jag var ute och sprang här om dagen stannade jag efter att ha sprungit upp för en backe, ser sosso komma efter. Jag ler, otroligt mycket. Lycka. Inte för att hon kom uppspringandes efter. Utan känslan av att vara så fri, känna luften av vår. Borde jag inte vara glad nu? Känns som höstens humör börjar knapra igen.

Och ni som inte vet, behöver inte fråga. Ni kommer ändå inte få något svar.