Känns bara jobbigt. Om en vecka vid den här tiden sitter jag förhoppningsvis glad och nöjd tillsammans med den lilla släkt som är kvar, men är oerhört tacksam att jag har er alla. Vad vore man utan er? Det är nu man förstår hur mycket släkten betyder för en. Imorgon kommer äntligen älskade syster hem. Ska bli skönt att prata med någon som förhoppningsvis förstår mig, förstår vad jag menar med den tvivel jag känner, den otrygga situationen som jag just är i. Ja Mickis förstår det mesta och det är just därför jag är så glad att jag har en tvilling syster som henne.

Varför kan det inte bara vara så enkelt som man vill? Att man kommer in på den skolan man vill, att man får en lägenhet där, att man kan bo tillsammans med den man verkligen älskar. Att bara kunna vara! Inte behöva tänka, inte behöva känna så här. Att allt ska vara så förbannat svårt, just nu!