De är inte lätt..
Det är förbannat jobbigt. Att sitta och prata, om de som vart med någon som vart
en del utav mig. Om de som kanske kommer hända, eller inte kommer att hända.
Jag vet inte speciellt mycket. Och det gör inte saken bättre för någon, jag är ledsen
att det är som det är just nu. Önskar att jag kunde vara alla till lags men ibland
måste man tänka på sig själv i första hand. Ibland. Men vill inte göra någon ledsen.
Jag vill egentligen bara krypa ihop, känna mig som ett litet barn. Känslan av att inte
ha några bekymmer på axlarna, bara får vara. Göra det man vill, vara den man är
och umgås med de man umgås med utan att tänka tänka tänka.
Det tar så förbannat på krafterna.
Jag hoppas att vi kommer kunna prata igen, jag hoppas vi kommer kunna umgås,
jag hoppas vi kommer kunna skratta igen, jag hoppas verkligen det. Jag kan bara
inte detta just nu & Jag är hemskt ledsen att det är så...
- knyter på mig skorna och rensar hjärnan lite. En gnutta gladare känner jag mig i alla fall i träningsskorna.
